Får direkt en något högre puls när jag minns tillbaka på ögonblicket.
Jag hade blivit blixtinkallad som ersättare i riksdagen i början av Maj 2013. Väl på plats insåg jag att riksdagen blir precis som mina erfarenheter av att kliva in i kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige, man måste klara sig själv.
Precis när jag lärt mig att hitta mellan kammaren och partikansliet så fångar Louise Erixon mig i kansliet och frågar om jag kan ta frågestunden mot biståndsministern på torsdag. Absolut, svarar jag utan att darra på manschetten. Inombords fick jag en lätt panikångest strax efteråt.
Dagen efter sätter jag mig och granskar budgetpropositionens avsnitt om bistånd och börjar skriva en detaljerad och ledande fråga som ska sätta biståndsministern på plats, efter några timmar började jag bli rätt nöjd och kände en lättnad över att ha lyckas komma på frågeställningen.
Efter en relativ sömnlös natt kom dagen då det var min tur att yttra mina första ord i kammaren, i Sveriges riksdag.
På förmiddagen försöker jag hitta någon partikamrat på kansliet för att fråga hur frågestunden går till men det är relativt tomt på kansliet. Jag har ingen aning om vart alla är någonstans så jag sätter mig och söker på internsidorna efter information och upptäcker plötsligt, min tid att ställa frågan är begränsad till en minut. Känner inledningsvis ingen oro tills jag bestämmer mig för att klocka mitt anförande. Jag trycker igång tidtagningen på mobilen och läser med lågmäld röst inne på kontoret så att ingen förbipasserande ska höra mig och tycka att jag låter som en idiot.
När jag fortfarande läser och tiden börjar närma sig två minuter inser jag att jag har ett problem, pulsen höjs.
Frågestunden ska nu börja om ca två timmar och jag tar fram den verbala häcksaxen och kapar bort så många onödiga meningar som möjligt och efter mycket trixande med texten och en viss uppjusterad tempohöjning börjar jag lyckas läsa frågan under en minut.
Tidsmässigt i det här läget är det ca20 min kvar till frågestunden och jag älgar ner för trapporna, genom korridorerna, upp för rulltrapporna och in i kammaren. Där ser jag Jonas Åkerlund sittandes i mitten av salen till min vänstra sida, denna retoriskt begåvade partikamrat har bestämt sig för att granska mitt första anförande, toppen tänker jag och känner självförtroendet sjunka genom skosulorna. Jag går ner till första bänkraden och slår mig ner bredvid Carina Herrstedt som med några väl valda ord lyckas få min puls att dala mot normalnivå.
Jag samlar mig, läser igenom texten, talmannen läser upp mitt namn, ger mig ordet...
