Att journalister är den yrkeskår som har lägst förtroende är på många sätt förståeligt. Många journalister gör ofta ett bra arbete men när belöningen uppifrån ofta baseras på förmågan att kunna skapa fina rubriker blir det nog lätt att vissa journalister tummar på etiken för att kunna leverera.
 
Dagens Industri, genom Ida Ölmedal har i veckan ringt våra omvalda och nyvalda riksdagsledamöter för att försöka hitta svar kring hur SD kommer att rösta när det kommer till budgetvotering i riksdagen.
 
Mitt slutgiltiga svar i vid de två tillfällen jag blivit kontaktad är att jag inte kan ge något definitivt besked innan jag fått en presentation av de förslag som finns och att dessa kommer att presenteras vid vårt gruppmöte innan voteringen.
 
Dessförinnan har jag sagt att vi går till val på vår politik och att sannolikheten för att stödja ett annat budgetförlsag minskar ju mindre inflytande vår politik fått.
 
Jag har alltså inte kommit med någon kritik, inte haft någon intention att starta bråk eller på förhand bestämt mig för hur jag vill att partiet ska rösta.
 
Så härmed bjuder jag på ett första litet förtydligande från denna mandatperiod som egentligen inte ens har börjat för min del.
 
 
 
Att hela Sverige lider av en generell vårdplatsbrist är ingen som helst ursäkt till att Landstinget Sörmland också gör det. Det har funnits upprepade möjligheter för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Folkpartiet som bestämmer att göra betydligt mer. Efter ett verksamhetsbesök hos vårdplatsenheten på Mälarsjukhuset i Eskilstuna idag är jag uppriktigt sagt helt knäckt.
 
Att vittna om multisjuka patienter som i överbelagda avdelningar ligger i duschrum och stuvas in längs korridorer gjorde mig så berörd att det var svårt att ta till sig. Personalens uppgivna blickar tillsammans med vetskapen om att en politisk förändring ligger för långt bort för att kunna ge hopp gjorde att jag hade svårt att hitta ord, jag ville be om ursäkt trots att jag gjort allt i min makt för ge dem bättre förutsättningar.
 
När vi hittade vår slogan, vården framför allt, så kändes den helt rätt. I många år hade vi föreslagit större besparingar än något parti på landstingets kulturnämnd. Vi ifrågasatte även behovet av den omdiskuterade hållbarhetsnämnden. Med alla till buds stående medel stred vi för att sätta käppar i hjulet för nämndens tillkommande, när SD stod ensamma kvar som motståndare vid några tekniska voteringar kände jag mig nästan som en rättshaverist. Efter mitt verksamhetsbesök på vårdplatsenheten skäms jag inte ett ögonblick över mina strider i landstingsfullmäktige.
 
Som yngsta parti i landstingsfullmäktige identifierade vi snabbt att något inte stod rätt till. Folkpartister som lät budgetramar svälla när nytt länsmuseum skulle byggas samtidigt som de klagade över att sjukvården inte klarade sin verksamhet inom beställda budgetramar. Socialdemokrater som nickade instämmande med Folkpartisterna och sen försvarade Sörmlands rätt till icke mervärdeskapande kulturutbud via våra folkhögskolor.
Miljöpartisterna fick till sist även de ett höftben på bekostnad av sjukvården för att kunna investera i vindkraften.
 
Nu i valrörelsen säger sig alla partier vilja bekämpa vårdplatsbristen.
 
Det är bra, men ska man ha trovärdighet i denna fråga kan det vara bra om man själv inte ansvarat för en generell kapacitetsminskning inom sjukvården där vårdplatser stängts och personal fått sluta.
 
Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Folkpartiet i Landstinget Sörmland har i mina ögon inget förtroende som politisk majoritet. Vårdplatsbrist är inget annat än en effekt av politiska prioriteringar, och för det håller vi dem ansvariga.