Får direkt en något högre puls när jag minns tillbaka på ögonblicket.

 

Jag hade blivit blixtinkallad som ersättare i riksdagen i början av Maj 2013. Väl på plats insåg jag att riksdagen blir precis som mina erfarenheter av att kliva in i kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige, man måste klara sig själv.

 

Precis när jag lärt mig att hitta mellan kammaren och partikansliet så fångar Louise Erixon mig i kansliet och frågar om jag kan ta frågestunden mot biståndsministern på torsdag. Absolut, svarar jag utan att darra på manschetten. Inombords fick jag en lätt panikångest strax efteråt.

 

Dagen efter sätter jag mig och granskar budgetpropositionens avsnitt om bistånd och börjar skriva en detaljerad och ledande fråga som ska sätta biståndsministern på plats, efter några timmar började jag bli rätt nöjd och kände en lättnad över att ha lyckas komma på frågeställningen.

 

Efter en relativ sömnlös natt kom dagen då det var min tur att yttra mina första ord i kammaren, i Sveriges riksdag.

 

På förmiddagen försöker jag hitta någon partikamrat på kansliet för att fråga hur frågestunden går till men det är relativt tomt på kansliet. Jag har ingen aning om vart alla är någonstans så jag sätter mig och söker på internsidorna efter information och upptäcker plötsligt, min tid att ställa frågan är begränsad till en minut. Känner inledningsvis ingen oro tills jag bestämmer mig för att klocka mitt anförande. Jag trycker igång tidtagningen på mobilen och läser med lågmäld röst inne på kontoret så att ingen förbipasserande ska höra mig och tycka att jag låter som en idiot.

 

När jag fortfarande läser och tiden börjar närma sig två minuter inser jag att jag har ett problem, pulsen höjs.

 

Frågestunden ska nu börja om ca två timmar och jag tar fram den verbala häcksaxen och kapar bort så många onödiga meningar som möjligt och efter mycket trixande med texten och en viss uppjusterad tempohöjning börjar jag lyckas läsa frågan under en minut.

 

Tidsmässigt i det här läget är det ca20 min kvar till frågestunden och jag älgar ner för trapporna, genom korridorerna, upp för rulltrapporna och in i kammaren. Där ser jag Jonas Åkerlund sittandes i mitten av salen till min vänstra sida, denna retoriskt begåvade partikamrat har bestämt sig för att granska mitt första anförande, toppen tänker jag och känner självförtroendet sjunka genom skosulorna. Jag går ner till första bänkraden och slår mig ner bredvid Carina Herrstedt som med några väl valda ord lyckas få min puls att dala mot normalnivå.

 

Jag samlar mig, läser igenom texten, talmannen läser upp mitt namn, ger mig ordet...

 
 
 
 
 
 
 
"-Själv kommer jag aldrig, aldrig någonsin, aldrig någonstans, att medverka till att socialdemokratin gör sig beroende av eller samarbetar med Sverigedemokraterna"
 
Så skanderade dåvarande partiordförande (S) Mona Sahlin ut partiets mest applådtyngda löfte inför den nuvarande mandatperioden.
 
När vi nu närmar oss val igen och ser tillbaka på den mandatperiod som varit så hör jag allt fler Socialdemokratiska toppolitiker hävda att SD är ett högerparti. Bevis för sitt påstående är en intetsägande sammanställning av voteringar som egentligen bara visar att Socialdemokratin hållt sitt löfte från Mona Sahlin.
 
När det exempelvis fanns en riksdagsmajoritet för att höja A-kassenivån så landade voteringen i riksdagen med att Socialdemokraterna avstod att bifalla två av sina egna motioner som de visste fick SD:s stöd. Detta för att inte bryta Sahlins löfte om att göra sig beroende av SD för att få igenom sin politik.
 
Så nu när vi går till val och jag hör alla dessa fack-pampar och retoriktränade socialdemokrater så undrar jag om arbetarklassen förtjänar att företrädas av partier vars starkaste löfte är att inte driva igenom sin politik ifall det måste ske med hjälp av Sverigedemokraterna.
 
Mitt löfte till väljarna är:
 
- Jag kommer alltid, alltid försöka verka för att Sverigedemokraternas politik vinner en majoritet i riksdagens voteringar, gärna i samrabete med Socialdemokraterna, om de törs.
 
 
.
 
 
De politiskt röda krafterna närmar sig allt mer en konsensus med våldsvänsterns uppfattning om partipolitisk konkurrensutsättning i demokratin när fria möten och öppna samtal betraktas som ett hot.
 
Imorgon Tisdag 18/2 besöker Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson flera platser i Eskilstuna. Dels väljare på stan och några av kommunens stora arbetsgivare, bland annat Volvo.
 
Besöket på stan har uppmärksammats av Ung Vänster Eskilstuna som nu uppmanar människor via sociala medier att göra besöket så ogästvänligt som möjligt. Rubriken på deras motmanifestation är "Ut ur vår stad, Jimme Åkesson".
 
Med tanke på att flera betydande personer inom Ung Vänster Eskilstuna har ett samröre med "Revolutionära Fronten" som gjort sig kända för mycket brutala våldsdåd mot deras gemensamma motståndare så känns budskapet från Ung Vänster milt sagt obehagligt.
 
När det gäller Volvobesöket så gick Robert Fredriksson, klubbordförande för IF Metall, ut med en kommentar i Eskilstuna-Kuriren om att besöket inte är uppskattat från IF Metall. Han anser att Volvo inte ska ta emot Jimmie Åkesson som representerar den näst största väljargruppen inom LO.
 
Det är såklart en desperation över att förlora sin ställning som självklar opposition till borgarna som är grundorsaken till den allt mer luddiga gränsdragning till den tvivelaktiga demokratisynen.
 
Den som fruktar folkets rätt till att bilda sig en egen uppfattning har uppenbarligen något att dölja. IF Metall, Ung Vänster eller Socialdemokraterna kämpar ihärdigt för att hålla arbetareväljare bakom det röda skynket som ska dölja valfriheten i demokratin. Låt oss visa att vi inte låter oss förvillas av några röda skynken i EU-valet eller i de allmänna valen i höst, SD är det enda oppositionspartiet till den invandringsliberala röd-grön-blåa riksdagsalliansen.