Det har inom distriktet funnits lite eller ingen information alls kring varför Bengt Nilsson uteslöts ur partiet och många medlemmar har uttryckt en oro för att partiet hanterar uteslutningar av medlemmar på ett slarvigt sätt.
 

Jag vill härmed vara tydlig med att uteslutningar i partiet INTE sker utan legitim orsak. De som utesluts har vid upprepade tillfällen blivit uppmärksammade på olika orsaker som sedan legat till grund för uteslutning.

 

Det kan göra mig något upprörd att vi gräsrotsmedlemmar i distriktet tillåter att de som utesluts får stå för berättelsen om hur uteslutningar går till i det här partiet. Det har funnits en lång tradition av tillit till partiledningen i Sörmland och det finns ingen anledning att låta uteslutna medlemmar piska upp motsättningar i den tilliten ett år innan supervalåret. För den som inte förstått varför Bengt Nilsson uteslöts ur partiet kan jag göra en kort sammanfattning.

 

Bengt Nilsson gavs flera chanser att rätta sig efter partiets kommunikationsplan men reagerade genom att bryta mot densamma, vid upprepade tillfällen. Inledningsvis handlade det om att tala illa om och håna partikamrater i sociala medier. Senare handlade det om att kränka meningsmotståndare och olika uttryck för ideologisk avvikelse. Trots att ett uteslutningsärende öppnats mot Bengt fortsatte olika former av opassande inlägg på sociala medier.

 

Det har även nått mig att information cirkulerat om att Bengt Nilsson efter ett halvår eller ett år skulle kunna komma tillbaka. De som spridit den informationen har nog tyvärr inte förstått varför Bengt blev utesluten eller vad själva poängen med ett uteslutningsärende är.

 

Jag hoppas att vi framöver kan förmås att samlas kring, och skapa förståelse för, olika händelser som kan riskera att så splittring i leden. Vi får aldrig glömma att det enda som kan stoppa partiets frammarsch är vi själva.

 

Regeringen talar gärna om sina breda och generösa anslag i biståndsbudgeten. Jag skrev om detta i ett tidigare inlägg nedan där jag antydde att regeringen har en skev syn på biståndspolitiken när allt mer kostnader av den anslagna biståndsramen går till att täcka utgifter som uppstår i Sverige.

 

När jag skrev om det kunde jag inte föreställa mig att regeringen finansierat minister- och statssekreterarlön genom biståndsbudgeten. Det är högst anmärkningsvärt och skapar tillsammans med avdragen för svenskt flyktingmottagande ett mönster av ovilja att faktiskt låta svenska biståndspengar gå till krisdrabbade delar av världen.

 

Regeringen må vara duktig på att tala om sin generositet. När man granskar generositeten så ser man dock att det allt mer handlar om fiffel bakom kulisserna och allt mindre om hjälp till behövande delar av världen vilket biståndet från början är tänkt att vara.

 

Ekot rapporterade om fadäsen och går att läsa HÄR!

Nivån av besvikelse kring svensk flyktingpolitik fortsätter att slå nya rekord år efter år. Beslutet att per automatik bevilja permanenta uppehållstillstånd i för utlänningar som anger att man är flykting från Syrien är det senaste i raden av dumdristiga beslut om man från början avsett att hjälpa fler flyktingar.
 
Eftersom det är så att vi i Sverige har en väldigt hög levnadstandard jämfört med Syrien och omkringliggande länder så är det givetvis mer kostsamt att erbjuda ett uppehålla i Sverige än i Syrien och dess närområde. Att de kostnader som uppstår för flyktinghjälp i Sverige blir till avdrag från den hjälp som vi riktar till hjälp på plats resulterar i att ett ökat flyktingmottagande i Sverige dramatiskt försämrar förutsättningarna för att hjälpa de stora flertalet flyktingar i världen.
 
Regeringens egentliga motiv kan man givetvis spekulera i. Det är klart att om mer biståndspengar stannar kvar i Sverige kan det ha kortisktigt gynsamma effekter på Svensk ekonomi. Att det sedan är pengar som försvinner från flyktinghjälp är väl en konsekvens som Alliansen kan leva med, speciellt då väldigt få ifrågasätter rimligheten i prioriteringen.
 
Jag fick chansen, under min korta vistelsetid som vikarierande ledamot i Sveriges riksdag, att fråga biståndsministern om just detta. Hon bekräftade att man inte avsåg att prioritera vårt bistånd efter principen om att hjälpa flest flyktingar.
 
 
Uppfriskande nog har jag för första gången snubblat över en debattartikel där någon, icke SD:are, börjar ställa frågor i likhet med hur SD ifrågasatt svensk flyktingpolitik. Erik Hörstadius radar upp ett antal intressanta frågeställningar som jag hoppas kommer vara en del av kommande valrörelse. Svensk flyktingpolitik får inte förlora fokus på flyktinghjälpen, jag tänker iaf inte låta Alliansen komma undan i den här frågan.