Vi har oundvikligen haft en utveckling i Sverige som lett till att vi idag tvingas förhållas till en stor osäkerhet kring när nästa terrordåd ska ske. Igår smällde det för första gången i Sverige.

Vi lever i ett splittrat land. Segregationen har inte bara en ekonomisk dimension, vi har haft en trend där vi på en kulturell nivå lever allt mer segregerat.

Olika värdesystem smälter inte samman utan cementeras i en allt större distans från varandra och ett allt tydligare vi och dem-samhälle har uppstått.

Som politiker har jag svårt att inte känna ett extra stort ansvar när våra egna invånare använder terrorism som medel för att markera sitt förakt mot det land vi lever i.

Jag vill inte påstå att vi genom politiska initiativ kunde ha undvikit vad som hände i Stockholm igår. Terrorism är ett globalt fenomen och alla demokratier är genom sin existens en potentiell måltavla för den terror som skyr den.

 

Men om politik är att vilja, som Palme sa, så måste vi som politiker vilja motverka grogrunden för det som kan komma att sluta i bombdåd.

 

Vi måste tillåta en allt mer öppen debatt, speciellt kring islam och mångkultur med tanke på gårdagens motiv. Det har bubblat i våra starkt segregerade förorter under en allt för stor tystnad eller alternativt enkelriktad debatt. Vi som har försökt driva igång debatter kring mångkultur och islam blev nog inte lika förvånade igår som många andra även om vår sorg säkerligen är lika gemensam.

 

Låt oss nu enas kring det som är viktigt. Nämligen att vi inte har förlorat vår frihet förrän vi gett upp den. Låt oss vara ännu mer öppna och mottagliga för nya infallsvinklar i den politiska debatten för att få fler verktyg till att försvara vårt älskade land som en fri och demokratisk nation.

Gunnar Andrén (fp) gjorde bort sig kan man säga när han försökte ställa William Petzäll (sd) mot väggen genom att försöka förklara att vår politik är någonting annat än vad vi säger att den är.

Vanligtvis brukar vi bli beskyllda för att vi vill slänga ut alla som kan uppfattas som invandrare, det kanske Andrén försökte med i valrörelsen för att skrämma folk från att rösta på oss, vad vet jag. En gissning utifrån den hypotesen är att han måste ansett sin taktik vara misslyckad och försöker nu istället ge bilden av SD som ett parti som vill öka invandringen för att på något sätt uppnå en väljarflykt från SD. Vad vet jag.




Att resonemang i debatter i bland kan spåra behöver inte vara någonting ovanligt och jag tycker det är bra att våra riksdagsledamöter i bland säger först och tänker sen, vi har för lite sånt i Svensk politik. Sen kan man vara storsint nog och medge att man gjort en s.k. Andrén om så skulle vara fallet.

Men om man i Sveriges riksdag ska göra en budget för ett kommande år så måste man räkna med förväntade kostnader inom olika områden. Om folkpartiet räknar med noll invandring så lär de få problem att få ihop sin budget.

Vi räknar med att invandringen utan en politisk förändring kommer att ligga på ungefär samma nivå som vi gjort de senaste åren. Utifrån det vill vi föra en politik som minskar den förväntade invandringen med ca 90%.
Detta är enligt Andrén en ökning med 10%, debattknep? Vi låter det vara pinsamt och glömt.

TRODDE NI.

Länken visar att Gunnar Andrén och Folkpartiet nu går till motattack och försvarar sin räknemodell. Lägg märke till att det verkar vara folkpartiets officiella youtubekanal som regiserat ihop vad man kan kalla för politiskt självmord med tanke på att partiet innehar utbilningsminsterposten.
Ett litet räknetips tillika ordspråk är att två fel aldrig kan bli ett rätt.

Skulle för övrigt vara roligt att se om folkpartiets riksdagsgrupp skulle vilja ha en löneökning med 10% utifrån sitt eget räknesätt.
- Ni får alltså 10% av er nuvarande beräknade lön under nästa år. Det är ju en bra ökning, eller hur? Ni kan signa här... ja jösses.

I går gick nyheten ut om att Svenska elever halkar efter i världsrankingen gällande kunskapsnivåerna. Folkpartiet har haft posten som utbildningsminister sedan 2007. Bloggen vet faktiskt inte i vilken grad Andrén bidragit till utformningen av folkpartiet och alliansens skolpolitik.


Att Socialdemokrater ägnar mycket tid åt att kräkas över Sverigedemokraterna är inget nytt. Paret Wågström i Eskilstuna har varit några som tagit till sig uppgiften att hetsa upp stämningen mot SD genom sitt bloggande.

I Senaste inlägget är Ann-Sofie Wågström riktigt glad. Skrattar bäst som skrattar sist lyder rubriken på hennes senaste inlägg, man anar vissa bittra undertoner från valnatten redan där. Det handlar om att fyra Sverigedemokrater på kort tid valt att lämna sina uppdrag i fullmäktige, ett faktum som faktiskt inte alls är speciellt roligt.

En sann demokrat ser fördelarna med en representativ demokrati som så pass övervägande att man knappast roas över att en politisk opposition inte lyckas företräda sina väljare i olika parlament.

Anledningarna till avhoppen varierar men jag kan personligen intyga att rädsla för repressalier i olika former varit en vanlig förekommande anledning till att man från början inte velat ta klivet och kandidera. Att det är socialt stigmatiserande att vara offentlig Sverigedemokrat är ett faktum som paret Wågström varit delaktiga i att upprätthålla genom sitt bloggande.

Om man tittar sig om runt i världen så är inte Ann-Sofie Wågström den enda röda politikern som skrattar över att den politiska oppositionen har problem att verka. Jag skulle dock inte känna mig speciellt stolt över att tillhöra det sällskapet. Men sen är jag också till skillnad från Socialdemokraterna väldigt förälskad i tanken på Sverige som en trygg demokrati.